Åkte till ljus- och eldfesten igår. Ville inte sitta hemma och uggla denna kväll när tankarna på pappa rev inuti. Det var väldigt skönt att få vara bland tusentals ljus. Värma sig med glögg och bara ta in. Vidunderligt vackert! En stor, varm och trösterik upplevelse.

Idag har jag levt två år utan min pappa. Såklart känns det och alla tankar är idag färgade av en mörkare nyans. Men det jag vill försöka sätta ord på har inte bara med saknaden av en älskad far att göra. Det har nog med vår tid att göra och berör oss alla på ett eller annat sätt. Jag saknar det sociala. Saknar mina vänner. Saknar höstmiddagar och spontanfika. Promenader och samtal. Alla har sitt liksom. Tiden snurrar fort och mycket ska hinnas med, på något sätt en spiral av prestationer. Vi tappar nåt längs vägen då. Det där som gör att livet känns levande, som gör att vi känner oss som sociala varelser. Känslan i att dela något, en gemenskap. Relationerna, vart tog de vägen längs vägen?

[Bild]

När jag var liten hade vi en bok hemma som hette Lenas trevliga torsdag. Jag läste den från pärm till pärm. Kanske sitter den i bakhuvudet för jag älskar torsdagar. Brukar börja dagen med en långjogging. Kroppen och själen vaknar så skönt. Ofta har jag haft föreläsning på torsdagar men om jag inte har det så brukar jag åka till syster Lenas kontor i Hörsta. Där dricker vi kaffe och har kreativa möten. Låter tankarna studsa emellan oss som färgglada små bollar. Det är alltid så mysigt och ger nya vinklar och perspektiv på saker jag själv inte kunnat vrida rätt.

Jag hade glömt hur mycket jag tycker om den här staden. Hur förälskad jag blev i den för första gången jag var utanför Sverige. Då var det med Annie, jag såg den i andra ring på gymnasiet. Vi landade i London när träden blommade, Hare Krishna tågade genom stan och det var påsk.
Jag var så förundrad. Vilket myller av liv, dofter, ljud och människor. Allt finns och alla får utrymmet att vara som de är och vill. Nu har jag landat i Sverige, fortfarande röd om kinderna och nykär. I swinging London!

Love, Love, Love!

Det som var en vanlig torsdag förbyttes i ett enda stort "Nej!"
En skoldag i Trollhättan blev en skräckens dag när en ensam maskerad man gick fram med svärd och högg besinningslöst. Fasa. Chock. Sorg. Och som alltid beskrivs personen som psykiskt sjuk innan vi vet ett dyft om orsakerna. Ikväll är det många barn och vuxna som ligger sömnlösa.

Är hemma igen efter en mysig helg i Linköping. Vi firade farmors 70-årsdag med god mat, Ted Gärdestadkonsert och flygvapenmuseum. Ett strålande väder fick vi som bonus!

Lyktan sprider sitt milda gula sken över fälten. Himlen skiftar i blått och rosa. Vi är på landet, Kilsbergens blå kam ovanför och framför oss Hembygdsgården Nytorp. Ingen spelning är den andra lik. Vi har hamnat i gemytligheten och gemenskapen i en liten by. Kaffet bryggs och hembakt bröd bullas upp på borden. Magnus ställer ljudet och ovanför den lilla rara scenen lyser ljusslingan. Hur kommer föreställningen bli ikväll? Vilka kommer vi möta? Spänning i luften. Bilarnas ljuskäglor sveper in genom fönstren.
Drygt två timmar senare vinkar vi hejdå till bygdegården. Kvällen präglades av föräldrar som kämpar, som söker kunskap och som behöver prata. Så många vi är som reser med Annorlunda Airlines! Tacksamheten känns varm i magen över att kunna få göra detta.

[Bild]

Det är viktigt att stanna upp. Många av oss lever snabbare än vad vi mår bra av. En sån ynnest då att det går att bromsa in och ägna sig åt att umgås en dag. Igår gjorde vi så. Dottern fick vara med moster och morbror. Vi sprang i den granna höstskogen, tog ett uppfriskande dopp i sjön. Cyklande in till stan och såg på bio. " Så ock på jorden". Älskade filmen precis som ettan, karaktärerna, landskapet, motsättningarna mellan stad och land. En öl på puben, lite snack och sen libanesisk mat. Myslördag!

[Bild]

[Bild]

[Bild]

[Bild]