Önskar att jag kunde stanna klockan, spara en bukett av det sagolika vitsippshavet och ta fram en kallare dag.

Varje minut nu är så smärtsamt vacker att det gör ont i hjärtat. Kanske är det en påminnelse till oss stressade nutidsmänniskor att lära oss sitta ned. Strunta i alla krav som vi egentligen ställer själva till stor del. Sätta sig i en vitsippsbacke och njuta. Dofta. Titta. Le. Som med barnen och de äldre och alla du älskar. De finns hos dig som de är just nu. Men imorgon vet du inte hur det är. Kanske inte som idag. Så gör inget annat än att lev och älska. Nu - det är det enda du har.

Vaknade tidigt på morgonen. Fåglarna sjöng i symfoni utanför fönstret. Sängvärmen var precis så skön som den är när man är nyvaken - men jag längtade ut. Drog på mig löparkläderna och stack ut i vårmorgonen. Luften var krispig i mötet mellan den varma solen ochresterna av nattkylan. Kroppen sträckte ut på vägen,längtan efter att röra på musklerna blev till energi.

Joggade förbi tysta hus. Människorna sov än. Jag älskar att vara uppe före alla andra. Fågelkvittret strilade genom mina öron. Ögonen tog in alla prunkande rabatter, glada påskliljor i gul prakt, himmelsblå skilla, lila krokus.

Kroppen svarade på att få komma ut i det gröna med att bli varm och lycklig.

Pigga ben tog mig hela vägen hem till huset. Satte mig med en tidning en stund i solen innan jag klev in i duschen. Den nya mangotvålen jag fått av min vän doftade friskt. I huvudet hade jag stunden sent igår när sonen och mannen och jag satt nära i soffan insvepta i filten och såg den spännande norska deckaren. Mindes barndomens högtidsstunder med mamma och pappa framför familjen Macahan. Tänkte på påskaftonen som vi tillbringade i solen på torpet. Barnen lekte, kastade frisbee, de vuxna pratade och skrattade. Tänkte på långfredagens springrunda med systern i ett hav av vitsippor. Underbart!!

Påsken är full av njutningar. Som laxen vi gjorde häromdagen. Med spenat och ricottaost och färska kryddor. Påsken - vilken helg!