Vilken matnyttig workshop om sociala medier för oss som arbetar i offentlig sektor! Om hur vi integrerar kanalerna i en plattform, om eftertanke innan en satsning och planering kring resurser. Om möjligheten att lyfta verksamheten genom kreativ kommunikation, om smart strategi och om mod. Det krävs mod att våga tänka nytt, och det krävs av oss, sociala medier är här för att stanna. Så låt oss formera oss, vi som brinner och formulera vår specifika kommunikationsplan. Spännande utveckling!

Är på tåget på väg till huvudstaden. Carin och jag ska på utbildning I sociala medier. Vi sitter och förkovrar oss i våra telefoner. Utanför fönstret rinner landskapet förbi i höstens nyanser. På sätet framför mig möter jag Skavlans busiga blick. Den populäre och proffsige programledaren i fredagarnas talkshow. Han ser ut som en riktig buspojke, men jösses sicket proffs han är. Snart är det fredag, tänker jag och blundar. Samlar mig för alla nya intryck jag ska få under dagen.

Så blev det måndag och en efterlängtad tripp till huvudstaden. Grannen och jag stack till Hotel Rival för att delta på inspirationskväll med tjejnätverket 4good. Temat var "Eat, love, live", något vi kunde ställa upp på! Det kryllade av förväntansfulla kvinnor i entrén, det surrade som i en överhettad bikupa. Martina Haag inledde. Författaren och fyrabarnsmamman som nu gått och blivit löpfrälst och som ville få oss alla därinne att börjajogga, helst idag!

Med sitt smittande kroppsspråk och humoristiska touch såg vi bilden framför oss av hur hon tröttnat på att få frågan om en femte unge och därför bestämt sig. Börjat med 12 minuter, lagt till en minut - och sedan långsamt fått kroppen att bli en löpare. Nyligen hemkommen från ett maratonlopp i Frankrike utklädd till Cleopatra, hade hon överlycklig stapplat i mål i 36 graders värme - och i föreläsningen var detta finalen. Martina brast ut i Edith Piafs "Je ne regrette rien", något som fick både Maria och mig att skratta till. Efteråt, när vi satt i baren och summerade kvällen gled hon plötsligt upp för trappan, vår sköna Martina. Jag blev lite överrumplad när Maria kvickt som sjutton hoppade fram och presenterade sig för Martina och bjöd in henne till Kumla för att lyssna på min tolkning av Edith i Glödhett. NI skulle ha sett Martinas min, hon måste ha trott att detta var en stalker som uppenbarade sig.

Kumla - var ligger det liksom? Men tanken var god - och Martina var trevlig. Så nu kommer snart en personlig inbjudan till Piratförlaget. Var så säker!

Det är söndag. Sitter på en uteterass med en kaffemugg i handen. Utanför brusar trafiken längs motorleden, precis som det brusande livet som strömmar för oss levande. Men härinne har tiden stannat. Sorgen drabbade familjen plötsligt och obönhörligt. Vi sitter och väljer sånger till begravningen. Min roll är att försöka vara ett stöd, hjälpa, ge förslag på låtar som passar. Vad tyckte han om? Vad ska symbolisera just hans liv? Jag sjunger den ena och den andra, de lyssnar, funderar. Det är så viktigt att det känns rätt. Det får inte bli för tungt men heller inte för glättigt.

Det går gärna kännas som om musiken har ett budskap som stämmer in, som ger oss ett ljus i mörkret. För vi ser ju inte vägen framåt när livet stannar, vi behöver någon som kan leda oss fram. Ett steg i taget. Till slut har vi valt.

Jag tar med mig noterna hem till musikern. Det kommer att bli bra, jag ska försöka tolka sångerna på mitt sätt. Försöka ge tröst med min röst. Jag vill verkligen ge det jag kan.

Det var kärlek i luften i lördags. Vi firade käraste syster och moster Lena som fyllde 35. Kräftkalas med västerbottenpaj a la Anders. Så gott och mysigt! Vi pratade om livet och Lena öppnade sina presenter på balkongen.

Luften var septemberljummen och solen landade i fälten där utanför. Vilken skatt jag har i min familj! Så oerhört tacksam jag är för stunderna med dem. Det är det som är livet!

Efter en vecka med flera deadlines var kroppen ganska mör och foten sa åt mig att nu räcker det.

Då var det sällsamt skönt att få krypa ned i badet. Summera och reflektera och luta huvudet bakåt.

Jag skulle ju bara köpa ett par strumpbyxor. Golvet på köpcentrumet var halt. Plötsligt låg jag där och kände hur fotleden vreds. Tänkte på pappas orienteringsfötter, hans stukningar och visste direkt vad som skulle bli.

Reste mig upp och tackade den vänliga kvinna som kom fram och frågade hur det gick att det gick bra, men satan så ont det gjorde. Uträttade mitt ärende och åkte sen till blomsteraffären. Tog en kundvagn som rullator. Inne i halva affären var det samma hala golv. Och så hände det igen, foten levde sitt eget liv och vreds. Gjorde förstås ännu ondare denna gång. Kunde ändå inte låta bli att skratta åt det komiska i situationen, man ska inte springa runt i affärer, det var tydligt! Fick en massa goda råd från vänner på nätet när jag lade ut anekdoten där.

- Sätt dig på en stol och vila foten! liksom. Men vi satte oss i bilen, vi skulle ju till Båsenberga för att fira mannens jubilerande jobb. Hade aldrig varit där men det blev kärlek vid första ögonkastet. Det blev en känslosam fredag. Så många minnen, roliga händelser och sorgliga saker. Ett härligt gäng arbetskamrater. Och så Eva. Hon fanns med oss någonstans där under Båsenbergas stjärnhimmel, hon som lämnat oss för tidigt. Och den svullna foten fick så småningom ställa sig på scenen.  Daniel Björnmo. min kompis och duktiga gitarrist anslöt lagom och vi körde ett set gamla godingar.

Ibland måste man kasta sig ut. Ibland måste man våga. Annars kommer man att ångra sig en vacker dag när man blir gammal och tänker tillbaka på sitt liv. Idag är det fredag. Vad ska du våga?