Jag har svårt att acceptera min låga energinivå. Det är liksom inte jag. Men vem vill väl må dåligt? Det är ju roligare att spritta av kraft och vara uppåt än tvärtom. Men om gårdagem var ett bakslag så var denna dag helt klart bättre. Framtidsplanering med Glöd gav inspiration. Länge sen vi sågs alla nu. Underbar buffe hade vi fixat. Lite skön höstplanering med darlingen i soffan sen. Och kvällens promenad med tankar om livet som kvinna 40 plus var väldigt gött för kropp o själ.

Titta, vad som låg i brevlådan! Vad glad jag blev! Tack Marie, det ger lördagsmorgonens dusch guldkant!

Sovmorgon. Grötfrukost på altanen med ledig son. Strosa på stan med honom. Luncha med mina två favoritkillar. Fika på altanen i solen. Ta det lugnt. Softa. Meta med dottern, mor och far vid skogssjö. I magen levergryta. Ett dopp och sen kaffe i kvällssolen. Kan man må annat än bra? Ja, det kan man men idag har jag mått så bra och är så glad.

Det var inte igår vi var på bio, systrarna och jag. Men nu har vi varit på en film som kom att etsa sig fast av flera skäl. Monica Z är ett kvinnoöde att fundera kring. Sångerskan och aktrisen som inte lämnar någon oberörd oavsett kön. Känslan, timingen, närvaron. Bedårande uppenbarelse. Melodierna, texterna, eviga låtar att älska. Miljöerna, kläderna, frisyrerna, vilken fest för ögat! Men också svärtan, tragiken i att hon valde flaskan och försummade sitt barn i jakten på bekräftelse. Jag tycker att Edda Magnason är skrämmande lik Monica i rollen. Men jag vet att söstra mi, Åsa Medin, tolkar henne ännu bättre. Ser fram emot din kväll på Sparbanksbörsen, Åsa! Nu har vi alla rätta känslan!

Det har varit en bra dag. Lutar mig tillbaka mot kudden och ser dagens små hållpunkter framför mig. Morgonkaffet vid sjön. Mötet med mig själv och morgontidningen. Mötet på altanen med min joggande kompis som stannade till. Ett gott samtal om glädjen i livet. Lunchmötet med vännen som sprudlade av nyfunnen energi. Ett kärt möte med många skratt. Eftermiddagsmötet med mamma. En kaffetår med djupa samtal om stort och smått. Och så kvällsmötet med söstra mi. Lugn promenad runt Ånnabodasjön med stavar. Ett flödande samtal om dåtid, nutid och framtid. Ett dopp i det avkylda vattnet, grilla korv framför brasan, värmen i kroppen och själen. Systerskap, naturens magi i fullmånens sken. En må-bra-dag, så gött!

Jag tänker framåt. Det är dit jag är på väg även om kroppen är sliten och själen trött. Jag är stark i grunden. Men det senaste årets händelser har malt ner mig. Men jag ska bygga upp mig igen. Fylla på. Mata mig med kärlek, goda skratt, rörelse, gröna dagar och musikalisk medicin. Bad, böcker, feelgoodfilmer. Ingen quickfix, nej, men långsamt. Förändra en del, balansera upp, vara rädd om allt det goda i mitt liv. Ta hand om det som måste tas hand om och släppa på ansvaret för annat. Våga säga nej- och ja, och tänka efter lite extra innan. Vara lite lat och långsam. Vara ärlig mot mig och andra. Jag är som jag är och det är ju styrkan, att våga vara precis som jag är med styrkor och svagheter. Först då kan jag möta dig som du är, och det är då det blir intressant!

Idag tänker jag på Kristian. Ni vet författaren, bloggaren och musikern som kämpade mot sin magcancer. Igår tog hans liv slut. Men sällan har väl någon människa betytt så mycket för andra trots sin korta stund här på jorden. Kristian var starkare än de flesta, klokare än de allra flesta. Han valde att öppna sig och dela med sig av sitt liv trots sitt öde. Jag tror, nej jag vet att det gav honom mening i lidandet. Jag önskar att vi pratade mer med varandra. Delade med oss av de svåra, tunga dagarna. Vad är det annars för mening med att leva på den här befolkade planeten om vi inte kan prata om allt det som livet handlar om? Kristian kommer alltid att finnas i mitt minne. Han lärde mig att alla kan ta vara på tiden och göra något gott och meningsfullt oavsett hur livet ser ut. Det är ju inte längden på ett liv som är avgörande, utan innehållet.

Måndagskvällen så mörkblå och krispig. Klar, kall luft i mina lungor. En magisk måne som log mot oss. Och benen bar! Gick så stadigt och med tillit mot marken. Man blir ödmjuk av att inte orka gå. Blir ledsen av att inte ha kraften. Men ikväll bar benen. Är överlycklig!