Jag botaniserade på Libris idag. Sökte böcker om sorg och sorgebearbetning. Jag känner att jag på alla sätt behöver ta till mig andras klokskap i erfarenheter av sorg. Hittade några böcker och fastnade mest för en bok av den danska prästen Lise Trap. Hon har mött åtskilliga sörjande och har själv förlorat ett barn. Jag har snart läst ut boken och har fått ut så mycket. Det är den ärligaste och rakaste skildringen av hur det är att leva med sorg. Det som står där gör mig både glad, ledsen och arg. Glad därför att den hjälper mig att förhålla mig. Jag vet nu att min känsla av att tvingas födas som en ny person är sann. Den dag min pappa dog miste jag en del av mig. Den tiden vi hade får jag aldrig tillbaka. Att acceptera ett nytt jag är enda sättet att må bra. För jag kan aldrig få tillbaka den gamla Annika. Jag vet nu att mina två tankespår, ett till tiden kring pappas död, och ett mot framtiden, är ett vanligt sätt att tänka. Förstår att den oändliga ensamheten har jag gemensamt med andra sörjande. Vi är ett eget folk, med ett osynligt handikapp. Ni som ännu inte drabbats, som lever i en hel familj, kan aldrig förstå hur det är för oss. Många av er bryr er och stöttar, och det är vi som står vid graven tacksamma för. Vi behöver er. Ni kan lindra ensamheten, värma oss och gå bredvid oss. Men försök inte förringa vår förlust genom att ivrigt skynda på oss att "gå vidare".
Vi som fått sorg har fått en kronisk smärta att lära oss leva med. Men vidare i den bemärkelsen tillbaka till eth liv vi haft kommer vi aldrig. Vårt liv är för alltid förändrat och det gick över en natt. Jag blir förbannad när jag tänker på hur lite plats vi ger döden i vårt samhälle, hur lite plats den stora känsla som sorgen är får ta. Så effektivt och samlat som möjligt ska det gå- tillbaka till jobbet snarast och så "normalt" som möjligt ska man uppträda. Då är man duktig och "klarar det bra". Men en sak kan du vara säker på. Jag kan le hur vackert som helst mot världen och ändå känna mig totalt krossad inuti. För sorgen syns inte på utsidan, den rasar på insidan och är som vädret, ett oberäkneligt tillstånd som inte går att styra över.

 

Linda

6 februari 2014 20:00

Du har rätt, Annika. Vi som aldrig förlorat en familjemedlem kan inte förstå till fullo men vi kan tänka oss hur det måste kännas och även börja tänka själva på hur det skulle kännas om vi drabbades av Samma sorg. Det gör att man tar vara på tiden med varann på ett bättre sätt än man ksk gjort tidigare pga slentrian och prioriterar annorlunda. Det viktigaste vi har är vår familj och hälsa och det är lätt att glömma i vardagsstressen. Kram

Annika Gelin

12 maj 2014 17:54

Ja, det viktigaste vi har är de vi älskar.
Att ta vara på varann, se varann och säga det vi känner. Att ta hand om hur vi mår och försöka göra oss ett gott liv. kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så efterlängtad! Den väcker oss till liv igen! Våren är här! ...

Underbart! Så kul att fota show! I'm Every woman. Så roligt det ska bli! Scenen väntar! ...

Så går vi in i det nya året. Så nytt, så fräscht och oskrivet! Så många möjligheter och spår! Jag njuter. Så väldigt skönt att ha en vår i sikte och en sommar sen som kommer. Det här senaste halvåret har jag lärt mig massor om hur det kan vara i live...

Så kom julen. Efter en lång, mörk och snålblåsig motvindshöst. Hela december är som en utsökt förrätt. Förväntan byggs upp. Tyvärr för lite musik i år, för tomt och tyst. Men i saknaden växer längtan och drivkraften att förändra. Till nästa jul blir ...

Den här hösten går mot sitt slut. December är vanligtvis en tid jag älskar. Efter några mörka månader går vi in i ljuset, sången och den inre värmen. Den här hösten liknar ingen annan. Minsta möjliga musik betyder minus i tillvaron. Utmaningarna har ...