Direktlänk till inlägg 12 maj 2014
Ibland kan det kännas som om allt står still. Som om man fastnat med fötterna i djup lera och det inte hjälper hur man än kämpar för att ta sig vidare. När man är sänkt av ett virus eller en sorg eller nåt annat som vill ockupera ens hjärnas rum och måla det dyrbara stället svart är det lätt att tänka så. Tro att det man gör inte spelar nån roll. Men ikväll satt jag en stund vid datorn. Gick in på bloggen och såg till min glädje att jag fått 71 nya kommentarer! Insåg när jag tittade lite mer noggrannt att jag missat att svara på alla dessa som kommit in sen jag startade bloggen. Lena, Siw och alla ni andra som tagit er tid att svara och tycka, tack! Kan inte nog säga hur GLAD jag blev. Plötsligt kände jag att det där inlägget som jag gör då och då faktiskt kanske betyder något för någon- trots allt. Jag kände mig lika lätt om hjärtat som på läktaren bredvid sonen när vi såg Chelsea möta Norwich. Och så tänkte jag att så länge bollen hålls i rullning och spelarna rör sig pågår matchen. Och så länge matchen pågår kan det bli mål!
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
||||||
5 | 6 | 7 | 8 |
9 | 10 | 11 | |||
12 | 13 | 14 | 15 |
16 |
17 |
18 | |||
19 |
20 | 21 |
22 | 23 |
24 |
25 | |||
26 | 27 | 28 |
29 | 30 |
31 | ||||
|