Omelett. Ägg med dill och räkor. Idag var det final på äggätarhelgen. Ägg är fantastisk mat! Tänk vad mycket man kan använda det till! Lyssnade på Meny från P1:s arkiv igår när jag sprang, ett program om ägg i det svenska köket. Idag har vi frossat i ägg med mera, vännerna Annelie och Therese och Frida och jag. Sen en långpromenad i skogen. Tror inte att jag vågar äta mer ägg idag!

Zoegas svarta "Dark forest" med mycket kardemumma i botten. En stor kopp rykande färskt kaffe, och gärna någon liten grov macka till. Sen öppnar jag fönstret och låter drillet från fåglarna sjunga in morgonen. Älskar att stiga upp tidigare än familjen och sätta mig i mitt kreativa rum. Arbetsrum låter trist. Idag ska jag jobba med radiomanus. Om två veckor börjar vi spela in, Andreas, Åsa och jag. Hur ska det gå? Vi vet inte men vi tror att det ska gå bra. Det svåraste blir nog att hålla sig för skratt. Vi har garvat så mycket när vi träffats att manuset nästan skrivit sig själv. Det här är meningen att detta program ska bli till, så är det bara! Och det var ju bara 30 år sen vi inledde radiobanan med AÅAs redaktion i Svennevad!

Att kommunicera är det svåraste som finns. Det hjälper inte hur många kanaler vi har till vårt förfogande, hur många facebook och twitter och instagram och you name it om inte människorna bakom väljer att delta i processen. Kommunikation är i allra högsta grad relationsskapande eller motsatsen. Hur man agerar eller inte skapar känslor, vilka ord man väljer och kanske allra mest ickekommunikation, dvs att vara tyst.
Jag väljer att skriva av mig om detta fenomen här och nu bara för att förklara hur det känns om man sänder iväg ett budskap och får noll respons. Det gör ont. Jag som sänder känner mig som en ickeperson, värd att nonchaleras. Visst kan det vara så att det finns annat att göra, det finns det ju gott om. Och vi alla är ju så upptagna för det mesta, med liv och död och glädje och sorg och arbete och fritid. Så ser livet ut. För alla. Men inte jämt. Har man upplevt den här "ickerespons"känslan tillräckligt många gånger blir man ledsen på riktigt. Att inte vara tillräckligt mycket värd för ett "ok". Så känns det. Har upplevt det för många gånger på senare år i olika sammanhang och mår dåligt av det.

Miljön påverkar mer än du tror!
Denna påskvecka inledde vi i huvudstaden och fick där en dos intryck. I torsdags bytte vi den mot en dos natur. I Hennickehammars rofyllda omgivningar tillbringade vi ett dygn och kroppen stillade sig. En mental ahaupplevelse av skillnaden mellan miljöer och vad det gör med dig.

Darlingen skulle på möte till huvudstaden. Vi hängde med. Barnen älskar att åka dit och strosa. De tycker att det är spännande att kändisspana. Och tur hade de! En landslagsspelare dök upp på sportaffären, en jojkande same dök in på samma restaurang. Och på HM frågade Gladys del pilar om hon fick sitta bredvid mig i provrummet. Full pott! På kvällen träffade vi kompisar från autismlägret. Och på tisdag kväll var det dags för höjdpunkten- landskamp på Friends Arena. Vilket drag när 25 000 iranier hejade fram sitt lag mot svenskarna! Men det hjälpte inte. Zlatan och hans vänner gjorde jobbet och det blev vinst för Sverige. Häftigt!