Idag har jag levt två år utan min pappa. Såklart känns det och alla tankar är idag färgade av en mörkare nyans. Men det jag vill försöka sätta ord på har inte bara med saknaden av en älskad far att göra. Det har nog med vår tid att göra och berör oss alla på ett eller annat sätt. Jag saknar det sociala. Saknar mina vänner. Saknar höstmiddagar och spontanfika. Promenader och samtal. Alla har sitt liksom. Tiden snurrar fort och mycket ska hinnas med, på något sätt en spiral av prestationer. Vi tappar nåt längs vägen då. Det där som gör att livet känns levande, som gör att vi känner oss som sociala varelser. Känslan i att dela något, en gemenskap. Relationerna, vart tog de vägen längs vägen?

[Bild]

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så efterlängtad! Den väcker oss till liv igen! Våren är här! ...

Underbart! Så kul att fota show! I'm Every woman. Så roligt det ska bli! Scenen väntar! ...

Så går vi in i det nya året. Så nytt, så fräscht och oskrivet! Så många möjligheter och spår! Jag njuter. Så väldigt skönt att ha en vår i sikte och en sommar sen som kommer. Det här senaste halvåret har jag lärt mig massor om hur det kan vara i live...

Så kom julen. Efter en lång, mörk och snålblåsig motvindshöst. Hela december är som en utsökt förrätt. Förväntan byggs upp. Tyvärr för lite musik i år, för tomt och tyst. Men i saknaden växer längtan och drivkraften att förändra. Till nästa jul blir ...

Den här hösten går mot sitt slut. December är vanligtvis en tid jag älskar. Efter några mörka månader går vi in i ljuset, sången och den inre värmen. Den här hösten liknar ingen annan. Minsta möjliga musik betyder minus i tillvaron. Utmaningarna har ...