Livet är en ständig resa. Ena dagen är man uppåt, andra dagen ligger man och har kantrat med båten. Det skiftar, precis som väderleken.

Under vår färd får vi alla vår del av sol och regn, av glädje och sorg.

De som är kristna brukar kalla det för att alla har sitt kors att bära.

Bekymmer kanske det heter i vardagslag - och visst är det så.

Under perioder av livet bär vi tyngre - medan andra faser går lättare.

Jag tror att det är viktigt att acceptera att det är så livet är. Sen är det upp till oss alla att hantera de svårigheter vi möter så gott vi kan.

I juletid är det inte tomtebolycka och gulligull i alla hus. På många håll blir det extra tydligt det som drabbat oss. Den här julen tänker jag extra mycket på alla dem som bär på sin tunga väska. Jag vill tända ett ljus för dem, för mig själv och mina bekymmer. Jag önskar oss alla en stund av frid, en känsla av hopp, en tro på att 2011 blir året då det lättar vid horisonten. Jag skulle gärna söka mig till skogen stund, jag längtar till en skogsbacke. Där skulle jag stå och fundera, summera mitt och familjens år - och reflektera över vad som var bra och vad som var dåligt.