Längtar efter att sjunga igen! Nu är det tre veckor sen senaste showhelgen - och jag har haft en paus med fokus på familjen och jobbet. Men ack, vad det suger i kroppen, det rasar och längtar! Tänker med största tacksamhet på allt roligt som jag fått uppleva genom musiken. Alla kompisar jag haft - och har genom den. Är glad att jag aldrig slutade när det kändes tungt, musiken gör mig fri! Alla genrer jag testat - från dansband till hårdrock. Nu är jag hemma med Glöd - och på måndag har vi bandrep. Hurra, snart ses vi! 

En kylig vindpust drog förbi mitt ansikte igår morse när vi slog på nyheterna. En isande kyla från det samhälle som blir när ord som vinstmaximering och effektivitet får råda i vården. De gamla på äldreboendet i huvudstaden måste ligga i sitt kiss och blöta. Personalen tvingas väga blöjan för att se om och när den kan bytas. Vad är det för j-a fasoner? Hjärtlösheten är total! Kämpa på ni som försöker ändra på det skandalösa beteendet, sänder all kraft jag kan och hoppas att ni är flera som stöttar varann i kampen för en värdig äldrevård. Skämmes de som bestämmer detta - det är skanadal 2011 i Sverige! 

"Det är ett skit att man inte vågat vara så vacker som man egentligen alltid varit".

Citatet sitter på tavlan på väggen till mitt kontor. Jag tycker att det säger så mycket.

Tänk vad mycket mer vi vinner på om vi vågar vara oss själva. Det är det bästa sättet att vara på, det finns ju egentligen inga alternativ. Jag tycker att det har kommit med åren, den där tryggheten. Att stå för den man är, min unika person känns bekväm i min kropp. Efter 40 hände något. Ett slags "jävlar anamma" växte fram där inuti.

Jag är jag - och jag duger bra som jag är. Vill inte likna någon, vill bara vara den jag är! Så skönt och avslappnat och samtidigt energipåfyllande! Att inte våga, att gå runt och vara rädd för saker suger kraft. Jag vill inte spilla en enda droppe energi till på att leva snålt och lite fegt. Det är mycket roligare att ta ut svängarna. Jag duger! Och du med!

Jag vill gärna vara någon som sprider det ljusa. Tänk att få dela med sig av värmen inombords till någon som fryser, någon som behöver mig. Men jag tycker att det är svårt att räcka till. Den här fasen i livet känns det som om någon ständigt jagar mig - och denna någon är svår att tillfredsställa. Jag som avskyr att inte ha tid, tycker att jag blivit en almanacksperson som bläddrar febrilt i kampen om minuterna. Ni hör väl hur fruktansvärt trist det låter?

Om det är något jag verkligen vill så är det just att ha tid. För att gå ut i skogen och lyssna på tystnaden, för att hälsa på hos en vän som behöver mig, för samtal med dem som står mig nära. Jag har en gång varit utmattad så till den grad att jag inte kunde arbeta, inte fungerade som en människa - och det tillståndet vill jag inte ha tillbaka. Därför tänker jag fortsätta kämpa emot tidsjakten. Sk stå ännu starkare i stressvinden - och ta pauserna. Vårda mina relationer. För dem är inget man slarvar med. Därför ska jag hälsa på min vän mycket snart. Ska fira min far mycket snart. Och samtidigt fylla på i min egen inre Glöd som får bränsle av möten. Så det så!

Det är kontrasterna som gör livet. Efter den värmländska sejouren med jobbet tog höstlovet vid - och vi drog till sydliga breddgrader. Den senaste veckan har vi tillbringat på Gran Canaria och solat, badat och latat oss. Inte helt enkelt att varva ned. Det tog mig några dagar innan pulsen gick ur kroppen. Sen fann jag den nya, loja rytmen och kunde till och med läsa ut den tjocka och goda "Hittebarnet".

Men nu är det underbart att vara hemma. Som vi säger på vår gata - borta bra men hemma med grannarna bäst!