Ibland måste man släppa taget. Ta av sig skyddsutrustningen. Ge sig ut. Våga tro på möjligheterna. De finns! Välja att bevaka sig själv. Vara den man är fullt ut. Alla andra är ju upptagna!

De står där i kransen. Bär den fantastiska färgen inom sig. Midvinterblått. Doften känner vi, vet att den snart kommer att fylla varje rum. Men än så länge står de bara där. Väntar. Längtar efter den rätta tidpunkten. Så en dag, när tiden är inne slår de bara ut. Vi häpnar, njuter, förundras. Att de hade sån skönhet dold inom sig. Tänk om det är så med oss människor också. Plötsligt en dag slår vi ut i blom och visar det som varit dolt.

Hade sprungit runt kröken på min joggongrunda när jag såg den. Tvärstannade och böjde mig ner för att titta så att jag inte sett fel. Nejdå! En maskros i november. En liten knallgul sol lyste mot mig i vägkanten. Om jag sprungit för fort hade jag missat den. Kanske är det så att novembers solsken finns men inte på himlen. Den finns ibland oss, dyker upp när du minst anar och ger dig ett varmt leende. Men om du springer för fort missar du den.

Det är en novemberkulen söndag och regnet småpinkar ute. Vi tänder ljus och kokar ägg till frukost.

Tänker på sonen. Han är på nere i Europa, sitter kanske och käkar frukostbuffe på sitt hotell med havsutsikt.

När jag tar mig fram genom dagen med min sömniga kropp tänjer han sin vältränade på en strand utanför Barcelona. Min hjärna har lite svårt att ta in det dubbla, den går lite på lågvarv just nu. Känner mig både glad och ledsen på samma gång och vet att det är så som livet är. Kontraster, parallellt. Ljus och mörker, glädje och sorg.

Livet är ibland ganska svårt - men samtidigt alltid lärorikt. Fascinerande. Den här småregninga dagen tänker jag mycket på min son därnere på stranden och jag hoppas att han njuter av sitt äventyr. Jag vet att han gör det, han är en kämpe som behöver det här breaket. Att leva är att utvecklas. Att leva är att känna och uttrycka alla känslor utan förbehåll. En dag i taget, ta tillvara på stunden, är det enda.

Jag mår inte dåligt av mörkret. I november känns det som att leva i en kolsäck, men det är så det är tänkt att vara. Meningen är att vi ska följs naturen och sakta ned, vila och vara varsamma mot oss själva och varandra. Tröttheten kommer naturligt av brist på dagsljus. Det fina med mörkret är att det ger oss chans att kura skymning. Tända ljus, om det så är stearin eller ett träd. En ritual som för oss närmare oss själva.

Årets högtid närmar sig. Det har inte undgått någon och allra minst vår dotter som varje mirgon börjar med att utbrista " åh, vad jag längtar till December!" Då är det nämligen dags att öppna chokladkalendern, se Tvs kalender och vittja julstrumpan. Idag hade hon en lång utläggning om hur mysig julkänslan är etc. Och jag blev glad för jag kände att vi har fört det vidare. Den där varma, heliga känslan, stämningen som jag är uppvuxen med. Som mina föräldrar gett mig. Nejlikor i apelsiner. Blå hyacinter. Omsorg om varann. Magin i att bli väckt på julaftons morgon och få se julgranen som de klätt sent på kvällen. Sånt som inte kostar så mycket mer än att lägga ner lite tid och kraft. Och musiken förstås, den ramar in vår jul. Lägg till en dos galenskap, det kryddar julen. Som julkalendern jag köpte på Harrods till Kajsa, syrrans hund. Den blev populär, den! Julen blir vad vi gör den till!

Var sak har sin tid. Efter uttag måste man fylla på. Efter leverans och prestation kommer återhämtning. Nu är tid att vila, till och med naturen går i träda såhär års. Det är vilsamt att få luta huvudet mot någon som finns där och förstår. Någon som ser dig som person och struntar i din prestation.

Jag har fått massage. Sovit en massa timmar som om jag aldrig sovit förut. Räfsat lite löv. Badat jacuzzi under stjärnhimlen. Och idag firat tre pappor. Min pappa blev glad för sina presenter. Men gladast blev han nog för att vi hade så kul och skrattade så novembermörkret gav vika. Nu är jag trött igen, gonatt allihopa!