Hjärnan är konstig. Den vet mycket väl att min pappa är död men det är som att den inte vill fatta. Satt i kyrkan på tacksägelse idag och när prästen tände ljuset för Lars Gunnar Medin kändes det som om han pratade om någon annan. Och då begravde vi honom i fredags. Mamna sa idag att de senaste sex veckorna varit som en skräckfilm. Jag kan bara hålla med. Sen den 30 oktober har våra sinnen tvingats hantera pappas plötsliga insomnande, tre dagar senare alla helgons dag, veckan därpå fars dag, helgen därefter ett 15-årskalas, första advent, begravningen och nu ett 7-årskalas på andra advent. Inte konstigt att lusten till det mesta är låg och kroppen går på sparlåga? Inte så underligt att vi alla just nu funderar över livets mening! Har ju lovat mig själv att inte fastna i alla varförfrågor men ibland kommer jag inte undan. Som idag, när snön faller så vackert och jag bara vill ringa och diskutera den yra vintern med honom som jag alltid gjort. Det är så smärtsamt att sakna och sakna igen.