Satt i en skogsglänta igår. Marie och jag hade bryggt kaffe och sökt oss till skogen. Där satt vi på en mossbevuxen sten och pratade om livet och året som gått. Vi mumsade på en gyllengul lussekatt och lät tankarna vandra. En envis solstråle letade sig in mellan grenarna. Vi satt där i ljuset. Det var så skönt! Under hösten har jag ofta sökt mig till skogs. Där finns lugn, där finns perspektiv och fåglarnas yra kvitter. Ja, till och med denna decemberdag sjöng de för oss på stenen. Bland granar, tallar och björkar känner jag mig nära pappa. Där finns hans väsen i grönskan, hans själ har alltid längtat hit. Skogen var pappas kyrka, nu är den min. Här i tystnaden som bara bryts av ett välsignat fågelkvitter får min själ vingar. Jag anar att livet är större och starkare än vad vi kan se. En evighet.