Så avkopplande att kolla på fotboll idag! Med kaffemuggen i handen, omgiven av trevliga människor och med Kumla P 15 i blickfånget. Ett snabbt och explosivt spel fick pulsen att rusa. De klarade kvarten och såg ut att hålla i semin men åkte ut när ÖSK skåpade in ett onödigt mål i slutet. Grattis grabbar till bronsmedaljerna, ni var ändå klart bäst!

Vaknade tidigt idag, efter en natt fylld av stressdrömmar. Drömde att jag gick på stan, planlöst och plötsligt var klockan 17 och jag hade missat alla sonens matcher i cupen. Försent, allt var försent- och var var dottern? Hemma? Jag visste inte. Hjärnan svek mig, som så många gånger den här hösten, det här året. Överlastad, utmattad. Efter en tallrik gröt var det skönt att dyka ned i nåt som inte kräver eftertanke. Nåt basalt. En strumphög. En egen liten värld av rosafärgade flickfötter och svarta sportsockor. Slippa tänka eller känna. Bara plocka. Sortera. Fynda ett par eller två.

Jag ser er som står på den andra sidan. Ni som är ledsna. Som gråter med oss. Är förfärade över tragiken. Som ger oss tröstande ord. Sen går ni hem till ert. Jag vet vad ni tänker. Jag har själv varit där. Tänkt likadant. " Tack Gode Gud att det inte drabbade oss". Det är inget att skämmas för, det är djupt mänskligt. Helt naturligt. I hemmets trygga vrå. Det kan väl aldrig hända oss? Vi ska väl alltid ha det bra? Men oss hände det en natt i oktober. Plötsligt var allt vi gjorde "den sista gången". Det går inte att beskriva hur det känns. Det finns faktiskt inga ord. Jag ser er som står på andra sidan och minns hur trygg jag var där. Sorglös. Lätt. Det är jag inte längre. Är en annan Annika. Som Eva Dahlgren skrev" Det var evighetssekunder, tre korta andetag. Hela livet vände. Vem valde? Inte jag"