Att bara vara är det jag längtar efter. Men det är inte min bästa gren. Jag är liksom gjord för aktivitet, det mönstret behärskar jag. Därför är det en livslång träningsuppgift för mig att hitta avkopplingen. Jag behöver hitta sätt, behöver ha verktyg och genvägar som fungerar. Musiken är en väg. När jag är i musiken, sjunger med Glöd, styr hjärnan in mig i det rum där jag får ny kraft. Naturen är ett annat. Att sitta på en klippa och se in i solen som speglar sig i vattnet, stannar den, den tysta pulsklockan som annars alltid tickar i mitt inre.

Att skriva är också bra. Jag glider in i mina egna tankar en stund och känner hur livet saktar in. Så skönt - för jag lider av att hela tiden vara på väg mot en ny aktivitet. Så skönt att inte höra klockan. Så vilsamt att lyssna på tystnaden.

Tuffar fram genom norra länet. Det är en underbar sommarmorgon i slutet av maj och mina sinnen är ännu fulla av det klara, kalla doppet i en sjö i det exotiska Kloten. Som i en hägring står den där. Koppen - och min längtan efter kaffe blir nästan övermäktig. Tänk vad en kopp kaffe kan betyda mycket! En efterlängtad paus, ett möte mellan vänner, ett sätt att bekanta sig eller komma ännu närmre den nära och kära. En kopp kaffe på en altan, i en syrénberså, på en bänk i en park, i ett kök. Så mycket som ryms i en enda kopp. Java, kaffetåren den bästa är, en doft som väcker oss, ger oss hopp om det goda. Jag tror att jag ska gå och sätta på kaffebryggaren. Eller kanske drömma om när min farmor satte på kaffepannan på spisen. Så satt vi där under äppleträden och delade på stunden, med grädde i kaffetåren. Så lärde jag mig konsten att älska kaffebrygden. Bara en kopp - men ack vilket dyrbart minne!