Under åren har jag sjungit i många kyrkor, delat stunder i glädje och sorg med släkt, vänner och bekanta. I nästa vecka är det dags igen. Då ska jag sjunga på en begravning. Det är en kompis mamma som gått bort. Det känns väldigt bra att kunna hjälpa till på det sättet som ligger mig närmast hjärtat, dvs musiken.

Jag känner mig trygg, jag kommer att ha en medmusikant med mig som jag spelat med många gånger. Med honom vid min sida kommer det att bli bra - och låtarna är de vackraste jag hört i detta sammanhang. Svårt  - ja. Men det finns inget som säger att det ska vara lätt. Målet är att beröra. Låta musiken och sången få bära känslorna. Efteråt känns det lättare. Inuti känns det meningsfullt. Ända sedan jag upptäckte att vi är dödliga när jag som 18-åring begravde min första kille som körde ihjäl sig tre dagar före jul i blixthalka har jag gett mig själv ett löfte. Så länge jag lever vill jag och ska jag använda min röst när det behövs. Nu är ett sånt tillfälle.